Varför är flirtande så jävla knepigt egentligen? I alla fall i det vanliga livet. På krogen där kan man flirta hejvilt utan att skämmas, med alkoholens påverkan eller inte. Det spelar inte så stor roll egentligen vilket för där finns det så många personer att flirta med så om det visar sig att den personen man själv har spanat in har flickvän eller inte är intresserad alls så är det bara att le och gå vidare. För det finns ju flera snyggingar som man kan fortsätta flirta med =D Och när man väl hittar nån som verkar intresserad kan man dansa ihop eller bara snacka skit om man vill. På något sätt är det mer accepterat att vara extra framfusig och överdrivet flirtig när man går ut från den gråa vardagen. Alltid hittar man nån att ragga på och sen hur långt man vill gå är upp till en själv. Lite hångel, kanske dra hem tillsammans eller helt enkelt nöja sig med ett telefonnummer. Plus om man i så fall ses igen så vet ju båda att den andre i alla fall är lite intresserad.

När man ska vardagsflirta, ja då finns det så mycket flera hinder. Du kan inte alls veta lika lätt om personen i fråga ens är singel. Och att fråga det rakt ut är lite väl uppenbart eller hur? Så man måste chansa mycket mer och man har inte 100 killar till att flirta vidare med ifall det går snett. Särskilt om man träffar den utvalde regelbundet genom gemensamma vänner kan det bli ännu svårare. Jag kom att tänka på detta igår när jag såg tillbaka på helgen som varit. Att snacka med en random kille ute är inga problem alls men att flirta och ta det vidare annars är jätteläskigt och knepigt. Och särskilt om man inte känner killen så jättebra utan endast fått en känsla av att han är en skön typ!

Aja, småflirta gör man hela tiden men att ta det vidare ett steg är svårt. Nu ska jag avsluta mina tankebanor innan de blir för komplicerade. Dags att packa, städa och dra iväg på parkourträning där det ska småflirtas lite till. Imorgon åker jag till Egypten! =D